Det blev en Mini-Zita

Vid 42 års ålder blev Klara Israelsson, som råkar vara min dotter, grön. Hon startade en miniodling, som ligger strax intill min kolonilott på Söder i Stockholm. Självklart fick hon starthjälp av morsan. Vi byggde en träram, 5 kvm och ca 40 cm hög. Den delades in i fyra fack som oljades in. Observera att det inte är väggar som skiljer facken åt, bara en bräda högst upp. Väggar stjäl utrymme. 

Det började med massor av spenat .När den var skördad tog de asiatiska bladen över.

När det var gjort tog Klara kommandot. Hon visste vad hon ville med odlingen – att under odlingssäsongen fylla sitt behov av bladväxter, wokblad och salladsblad, som hon äter obeskrivligt mycket av.  Det gav motivationen. Lite rotfrukter ville hon också ha.

Bråte i botten

I botten slängde vi nästan 20 cm kvistar, grenar, brädlappar mm nedbrytbart avfall, som vi stampade på för att minska volymen. Ovanpå det några kärror värsta skitord och lika mycket kompostmylla. Resten brunnen stallgödsel respektive säckar med komposterad kogödsel (köpes alltså), som blandades med jorden. När det var gjort tog dottern kommandot.

Zita på Järvafältet inspirerade

Ganska snart stod det klart att hon startat en mini-zita. Zita är kvinnan på Järvafältet som förra året skördade 859 kg på en kolonilott och tillämpar kinesisk intensivodling, Läs om hennes odlingar här www.ortenodlar.se/2020/02/24/kinesisk-intensivodling-pa-en-odlingslott-vad-vi-larde-oss/

När jag tidigare skrivit om Zita och hennes kolonilott har jag aldrig tänkt tanken att hennes modell skulle kunna skalas ner till 5 kvm. Men nu har jag sett att det funkar.  Även 5 kvm kan ge ofattbart mycket per kvadratmeter. Väljer man rätt grödor går det också att förlänga säsongen till långt in på senhösten.

Elrör och fiberväv

Liksom Zita odlar Klara i tunnel av elrör och fiberväv; plast blir för fuktigt och hett för den här typen av växter. Och liksom Zita sår hon på nytt alternativt planterar på nytt så fort det gapar tomt någonstans. Samtidigt får växterna påfyllnad av näring, i det här fallet pelleterad hönsgödsel som myllas ner i såraden. Det finns andra likheter mellan de två: Ingen av dem lämnar något åt slumpen. De har full koll på sin odling och skämmer bort växterna långt mer än jag gör. Klaras växter har inte behövt uppleva en dag torka och inte heller trängsel. De gallras i god tid, vilket delvis beror på att hon älskar småblad. Hon bedriver liksom Zita en stenhård jakt på löss och sniglar, blir förbannad på minsta gnag. Hon vänjer sig nog, tänker jag.

Nu är lössen i farten. Fröken Petnoga kollar vartenda blad, både ovan- och undersidan. Hon krossar varenda löss och lusägg mellan fingrarna. Särskilt asiatiska kålblad är drabbade, men också favoritgrönsaken salladsipomea.

“De står mig upp i halsen”

Misslyckanden? Jodå, ett par daikonrättikor gick i blom i förtid, och då var det bara att dra upp dem även om de inte var fullvuxna. Kanske är jorden inte tillräckligt djup. En sork envisas med att gräva sig ner i den porösa jorden, kanske ner till allt bråte i botten. Hålen täpper hon till med knövlig folie, och det funkar. Ända tills den lille gnagaren upptäck att det går bra att göra nya hål.

Att planeringen brast, tycker hon är ett större problem. Det blev orimligt mycket av de här tre asiatiska kålväxterna: namenia, komatsuna och mizuna. De växer alla kraftigt och går inte i blom i första taget. Det betyder att de skördas i omgångar och i en så stor mängd att det lätt bli för mycket. ”De står mig upp i halsen”, utbrast dottern med avsmak förra veckan och prackade på mig överskottet.  

Hon önskar också att hon odlat mer morot för att inte tala om mer kålrabbi. Att skörda sin första kålrabbi är alltid stort, det minns jag själv. Och roten är krispig och god, både kokt, stekt och färsk.

Paprika, kål och sparrissallat på önskelistan

Den åtrådvärda, läckra stjälken av kinesisk sparrissallat.

Nästa år ska planen sitta som gjuten, hoppas hon. Inte för mycket och inte för lite, samt skörd från maj till november, december.  Hon grubblar redan på vilka grödor hon ska satsa på som inte tillhör kålfamiljen (brassica). Klokt ur växtföljdssynpunkt, tänker jag. Paprika och aubergin står på listan. Liksom sparrissallat.

Dottern fick chansen att smaka den krispiga stjälken från en sparrissallat som Zita odlat. Det var oförglömligt. Men med tanke på att Zitas sparrissallatshuvuden är en meter i diameter förstår jag inte hur de ska rymmas i lådan.

Under säsongen har Klara ägnat odlingen kanske fyra timmar per vecka, fördelat på 2 eller 3 besök per vecka. Varje gång fyller hon ryggsäcken med så mycket grönsaker som hon behöver fram till nästa skörd. Nedan kan du kolla bilderna från hela odlingssäsongen. De är daterade från 18 april  till 20 september

18 april: Som av en händelse blev en liten plätt ledig för en 42-årig novis. Här är lådan oljad och klar, bara tre brädor ska spikas på så att fyra fack bildas. De stabiliserar också lådan. I botten allehanda organiskt avfall av det grövre slaget. Nu ska jord, kompost och stallgödsel fyllas på. Närmaste granne är morsan.

28 maj: Första sådden avklarad och det växer överraskande bra: I låda 1 (närmast) tidig morot ´Nantes´. I låda 2, spenat och salladskål. Låda 3: spenat och pakchoi. I låda 4: spenat och utplantering småplantor av sibirisk bladraps.

5 juni. Salladskål på försommaren funkar alldeles utmärkt, men bildar inte kralliga huvuden. Bladen är har en härlig grönskande smak , passar till både sallad och wok. Det här är en öppenväxande sort, sådana är bäst vår och försommar. Först i juli är det dags att så bjässarna.

28 juni: Nya grejer på gång i lådan. Fack 1: morötterna kvar sedan start. Fack 2: salladsipomea och komatsuna. Fack 3: kålrabbi och nysådd mizunakål. Fack 4: (som inte syns) namenia och sibirisk bladraps. Den senare är lika köldtålig som grönkål och brukar övervintra. Väven är på hela tiden, utom när det ska grejas med växterna eller skördas.

6 juli: Äntligen, de första morötterna skördas. Ett efterlängtat tillskott tll bladkosten.

5 aug: Full fart på mizunan, och favoritbladen, dvs salladsipomean. Båda levererar blad och stjälkar vid varje odlingsbesök.. Bakom salladsipomean bladsarepta ´Moutarde Rouge Metis´. Den är snygg, men inte god, tycker hon, och jag håller med.

20 aug: Fack 1: (närmast) daikonrötter. Fack 2: Både salladsipomea och bladsarepta fortsätter leverera. Fack 3: mizunakål och kålrabbi, Eftersom Klara tröttnat på mizuna sliter hon upp en rad för att få plats med salladskål. Frågan är om komposten eller morsan ska få dem. Fack nr 4: namenia och sibirisk bladraps.

27 aug: Dotterns första egenodlade kålrabbi, den fick mycket kärlek innan den åkte i pannan. Fler såna nästa år. Intill nyplanterad salladskål.

16 sep: Salladsipomean gav upp när sommarvärmen tog slut. I stället såddes vinterportlak (5 sep) som här ser ut som grässtrån. Kanske för sen sådd, vi får se. Men kylan lär inte vara problemet, snarare bristen på ljus, höstmörkret alltså. Vinterportlak, som inte är en kålväxt, är en lustig liten växt med svagt syrliga, saftiga blad. Lika köldtålig som grönkål. I kanten till höger några stackars salladskålplantor. Mizunakålen i lådan bakom vägrar däremot att ge upp, men är trött.

21 sep: Det behövdes bara lite höstsol så tog höstspenaten fart. I bakgrunden daggkål, en kinesisk växt som ibland kallas kailaan. Den är suverän så här års. Gillar höstens svalka och angrips inte av åkersniglar. Även stjälkarna är mjälla och goda. Nu vill vi ha ännu mer sol!